Läser Konst & Institution (Red. Fredric Bedoire & Annie Joki Jakobsson, Carlssons förlag). Boken ger en överblick över konstinstitutionernas framväxt från 1700-talet och fram till idag. Första kapitlet (Akademielever i uppror) av Bedoire handlar om konstakademins framväxande från 1700-talet fram till opponentrörelsen. Beate Sydhoff skriver om motoffentligheten under 60- och 70-talet och den roll Moderna museet får som en ny institution och Kulturhusets kulturpolitiska roll och syn på konsten som “demokratiskt verktyg”.

Mot den bakgrunden är det intressant att se hur dominerande institutionerna blivit i vår tid och hur svag motoffentligheten är som konstnärlig strategi (motoffentlighet är ett begrepp som myntades av Marion von Osten och står för konstnärens ifrågasättande av den institutionella makten och den etablerade sanningen hos den rådande konstoffentligheten). En förklaring till denna utveckling är naturligtvis att motoffentligheten som idé tagit plats inom institutionen och därmed upphört att gälla. Få av skribenterna pekar på alternativ till denna utveckling eller analyserar vad det egentligen innebär för konsten att vara så lierad med det institutionella systemet (och därmed samhällets allmänna värdesystem). Undantaget är Nina Möntmann (professor i konstteori KKH).

Från att ha varit ett nationellt projekt har dagens stora institutioner, enligt Möntmann, kapitulerat inför den globala kapitalismen och därmed förvandlats till platser för kända varumärken. Spridda över världen enligt franchising-principen, drivna enligt företagsmodellen och med publiken som en skara anonyma konsumenter. Förutom privatisering av budget (beroendet av externa privata finansiärer) inkluderar denna anpassning till marknaden en helt ny situation för curatorer, chefer och konstnärer, vilka nu bedöms efter sin förmåga att marknadsföra och representera, samtidigt som institutionerna bedöms utifrån ett lönsamhets perspektiv.

För något år sedan gjorde Paul O´Neill, en London baserad curator och forskare, en undersökning där han frågade besökarna på Guggenheim i Bilbao om de visste vilken utställning de besökte. Endast nio procent av besökarna visste vilken utställning som visades (och då har Guggenheim i Bilbao en miljon besökare årligen). Anledningen till deras besök var inte konsten, utan arkitekturen och marknadsföringen. Museet är helt enkelt ett ibland andra landmärken, ett slags monument med hög igenkänningsgrad, ett redskap för stadens marknadsföring och utveckling. “Eftersom institutioner till sin natur är sammankopplade med samhällets allmänna värdesystem, speglar de också de allmänna maktrelationerna i en senkapitalistisk, nyliberal tappning” (Möntmann)

Vad finns det för alternativ? Nina Möntmann skriver: “Överfört till konstfältet borde vi söka efter självständiga initiativ som omfattar lokal delaktighet och kommunicerar genom globala nätverk med liknande lokala aktiviteter och kvasiinstitutioner. Infallsvinkeln den lokala maktföreställningen blir som viktigast i den stund man skapar en alternativ struktur till den stora, marknadsanpassade delen av konstfältet, inklusive globala franchisade megainstitutioner och växande konstmässor. Eftersom dessa megainstitutioner och mässor alltmer införlivar populariserade versioner av aktuella diskurser blir det avgörande för de lokala initiativen att de inte stannar i sin begränsade lokala kontext, utan arbetar globalt genom utbyte och samarbete med liknande aktiviteter på olika geografiska platser.” Alltså “Think global – act local” i motsatts till de stora institutionernas “Act global – think local”.

(Denna post var ursprungligen publicerad i Konstfrämjandets blogg i december 2010)